Goblinn

TC-80N3
Rymdspråk? Cryptosporidium?

Min bankkod?

 

Nej! Det är min fjärrutlösare, remote, fjärrkontroll och så vidare som jag fick i julklapp... av mig själv faktiskt fast än det var Danne som slagit in paketet och satt sitt namn på etiketten... jaja. Till min Canon.

 

Det var i veckan efter att jag slutat jobbet som det var en sådan där stjärnklar afton. Sitter i bilen och glor upp mot skyn. Tar upp mobilen och slår numret till Bea, nej det gör jag inte för vem slår ett nummer idag liksom? och hör efter vad hon gör. För att det inte ska bli världens längsta mening och för att ni ska slippa läsa att de den kvällen bara slappade hemma i soffan var jag tvungen att få dit en punkt.
På något vis.
Ger henne en lite klurig fråga att fundera på; om jag säger schäääääääärnor - vad tänker du på dåå?

Precis. Fotta!

Så vi ger oss ut med pick och pack och som de amatörer vi är beger vi oss till den mörkaste platsen i hela Jämtland, i alla fall hela Östersunds utkant utan någon ficklampa.

Och där på den mörkaste platsen skådar vi en otrolig, obeskrivlig, oberäknelig (för det gick inte att räkna alla stjärnor och för att jag ville ha ett tredje ord som började på o.) stjärnhimmel. Jag har aldrig sett så många stjärnor i hela mitt liv! Det var helt galet vad prickar det var!

Och det enda vi behövde göra var att åka en bit utanför staden!

För i stan ser man inte alla stjärnor. Helt otroligt alltså!

 

Mitt första försök med remoten blev sisådär. Det var kallt och klart. Man frös och man såg inget.
Så det är inte lätt att fota när man inte ser vad man siktar på.
Det blev också min första tur med det nya stativet. Helt klart godkänt! Men inte det enklaste då man inte lärt sig vilken skruv som gör vad. Och åt vilket håll man skruvar åt och vart man lossar. Så att inte kameran dimper ned i backen menar jag på nu.

 

Det här experimentet innefattar enbart olika exponeringar. Har alltså inte fotat intervaller för att få till långa stjärnspår.
Här har kameran bara fått stå och samlat in ljus.
I en bild jag tog såg det nästan ut att vara dag. En dag med stjärnor. Och två frusna pojkvänner som var tvungna att låsa upp bilen mitt i exponeringen. Stjärtrövar!

Här är i alla fall mitt resultat. Bea kan, men jag har inga högre förhoppningar, inom en snar framtid eventuellt kanske få upp sina bilder på sin blogg på sina stjärnor. Men som sagt. Ha inga större förhoppningar om att få se något där.