Goblinn

Idag är en sådan där fin dag, då man önskat att man hade skuvat in all skit man äger i en flyttbil och bara begett sig långt härifrån. Till ett hem. Så jag saknar att känna så.

Det är är bara lägenheten. Jag har aldrig kallat detta hem.

 

Jag önskar att Danne får jobb efter den här utbildningen han går på jobbet, till någon ledar-vad-det-nu-hette så han kan få årslånga projekt. Då spelar det ingen roll vart än i Sverige vi bor.
Jag vill uppåt. Jag vill definitivt inte fastna här.
Jag vill härifrån. Börjar det bli uppenbart nu?

 

Efter i går, efter en sak jag inte nämner här, har jag haft samma jävla känsla sedan det största ångestmoment i mitt liv - skolan. En panikklump som sätter sig över hjärtat. Eller så dör jag verkligen snart.
Ännu en sak att oroa sig över alltså.
Jag känner mig så jävla besviken och förbannad på samma gång. Ledsen, oroad, arg, rädd.
Vad har hänt? Vad kan hända? Vad händer?

Det är frågor vi har som det tydligen inte finns några svar på. Och då är det väl så då. Jag vet inte. Jag bryr mig inte, försöker i alla fall...

 

Det visar sig väl. Och då har vi bevis.