Inglorious Basterds
Nyss hemkommen från premiären av Inglorious Basterds. Jag vet inte, jag är helt mållös. Min skratthicka, någon slags otrolig störig halsmuskelryckning av glädje rycker fortfarande i mig. Vi pratar fortfarande entusiastiskt om alla möjliga scener. Jag och älskling.
2Jag saknar Thomas. Quentin Tarantino+Thomas är minnen. Slakt, blod och jag vet inte vad.
Jag saknar Martin. Hans smarta tolkningar ur vinklar man själv aldrig tänkt ur, som får en att se filmen på ett annat vis.
Jag saknar Emelie, någon på normal våglängd man kunde ty sig till om de andra blev för jobbiga, eller så kunde vi vara jobbiga om de andra blev för tråkiga. Eller så kunde Emelie vara jobbig... ;)
Filmen i sig är kanske den bästa jag sett på senare år. Ja, den tar No Country For Old Men med hästlängder.
Quentin har jag inte varit så förtjust i förut, men det här var brutalt.
Allt blandades i en perfekt mix av ett nervpirrande och psykiskt spel, sjuk humor och överraskningar!
Vad mer kan man begära, godispåsen hade jag hela tiden i knäet och chokladen längst ned hann smälta för jag hade inte tid att äta.
Två timmar och trettio minuter har aldrig gått så fort!
Se den, blir du besviken behöver vi inte talas vid mer!
Min pojkvän såg den idag också, han tyckte också den var riktigt bra gjord! OJ om man inte ens hinner äta sitt godis måste den var sevärd ;)