Jag är på väg...

Jag känner det hela tiden.
Rädslan. Fegheten. Oron.
Jag är snart där igen. Tillbaka på samma ruta där mitt liv en gång förstördes.
Jag var stark, tog mig tillbaka, kunde övervinna allt och lite mer.
Nu är jag där. Svag och liten, rädd och obetydelsefull.
Känslan av att bara sitta och vänta på att det växer inom mig, den känns i magen.
Dag ut, dag in.
Jag gråter åter igen utan anledningar.
Klumpen, den är där igen.

Måste vara stark!

Jag måste hålla ut, snälla hjälp mig någon!
Men jag är för feg att be om hjälp, så det får gro till en stadig grund.

Snälla depression, kom inte tillbaka!
Snälla panikångest, håll dig borta!

Frågan är bara när?












KOMMENTARER:
Kom ihåg mig!

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar: