Goblinn

Alldeles från första allra början alltså.

 

Året var 2000 och Gone in 60 Seconds hade haft premiär. Sedan kan vi räkna på ytterligare ett år i den här årsredovisningen, för så lång tid tog det nog för den här rullen att nå den lilla bybiografen där jag som 11-åring (i vuxens sällskap) satt och tuggade i mig de där jordgubbstängerna som jag då hade skapat ett starkt beroende för. De där "pistols" godisarna som finns nu på lösvikt smakar långt ifrån lika gott som då på 2000-talet.

Då gick man mest på bio för att få köpa sig ett gäng sådana där stänger, som likt förbannat var uppätna innan reklamen innan själva filmen hunnit börja var slut.

Där satt jag alltså som en godisgris till 11-åring och för första gången blev jag förälskad i den här frisyren. Dreads.

Snygga Angelina Jolie med sina tvinnade "dreads for a day" dreads.

 

Angelina som Sway i ovan nämnda filmen som jag åt godis till.

För att komma av ämnet lite. Efter Fredrik och Filips 100 Höjdare kan jag inte titta på Angelina längre utan att tänka på ett koarsel. Och med min förmåga att leta på internet hittade jag även klippet som bevisar precis vad jag menar!

 

Ja.

Redan då som "liten" och osäker skulle jag till att försöka forma mitt hår som i filmen. Men så dum och ovetandes man är som liten så blev det inte så mycket mer av det. De röda, lila, rosa, blåa slingorna man brände fast i håret blev populärare. Sedan envisades jag med att ha mittbena och luggen skulle ligga slickad åt varsitt håll.
Usch.

Om vi kliver fram några kapitel i den här dreadssagan för att nå ett slut någon gång så når vi 2008.
Åtta år äldre och åtta år klokare. Eller något. Eller inte alls?
Jag var väl nu i 18-årsåldern och hade sedan länge alltmer gottat in mig i reggaens toner. Kalle Baah var början. Svensk Reggae har alltid haft en speciell plats i mitt musikhjärta.
Som reggaelyssnade tonårsrebell som nyss flyttat hemifrån var dreadsfrågan uppe igen. En djup dreadperiod hade jag då.
Ni vet när man inte kan tänka på annat. Man Youtubar filmer, man bildgooglar bilder, man letar på Blocket och man spanar på forum. Ens liv består av något man inte har.
Och på ett forum hittade jag en tjej som var från Östersund, tänka sig, som jag efter en hel del nedlagda timmars stalking upptäckte att hon gjort dreads även på andra. Skickade iväg en kommentar till hennes blogg, där jag blygt frågade om hon gjorde dreads. Hon svarade. Sedan blev det inget mer med det då jag inte visste vad tusan jag skulle svara tillbaka.

Åren gick på, jag hade mitt självfall till tjocka hår i vägen som vanligt. I en tofs med luggen uppsatt åt sidan.
Boring ja visst, Mycket. Oerhört.
Under de här åren hade jag perioder hit och dit med funderingar. Nu jävlar. Nu hade jag hittat en salong i Stockholm, eller så skulle jag kontakt med de som utannonserade tjänster på olika köp och -säljsajter.
Men blev de så bra, salongdreads egentligen? Dyrt. Långt att åka. Lång tid att sitta.

Och det var inte förrän ett halvår sedan jag tog tag i saken i egna händer! Bokstavligt!

Jag lirkade upp två speglar i farstun så jag skulle kunna stå och se mig själv bak i nacken för att sektionera upp håret, och sedan påbörja arbetet med att forma håret likt ölkorvar.
Så stod jag en hel helg och fuskande och blev aldrig heller riktigt klar.
 

Några bilder från första omgången med mina egengjorda dreads:

Mitt slitna hår innan slitet

Här tog de första korvarna form!

Halva håret med dreads


Hunden och håret


Samma sak


Sen blev jag less och trasslade upp dom

Fortsättningen kommer, för så där vanligt hår ville jag ju bara inte ha!