Goblinn

Redan som liten tyckte jag om godis, och det var också då mitt intresse för dreads dök upp.

Det skulle bara krävas att jag blev mindre liten för att äntligen ta tag i att skaffa dem själv!

Så när Danne kom hem en eftermiddag och mötte upp mig nere i tvättstugan hade jag tre korvar bak i nacken som jag själv format med de klena plastkammarna.

Tror det var en torsdag. Jo det var det. 4/20, fjärde april. Jag stod så en bit in på kvällen och tjorvade med dreads och den här intelligensen man har att förstå sig på hur allt fungerar spegelvänt. Dagen efter hela dagen. Samma lördag. Likadant söndag. Och då hade jag runt 70 dreads klara, men ändå halva skallen fram var oklar.
Det tog emot som attan att ställa sig och börja igen, så jag gick med halva skallen odreadad.

För att köra en sammanfattningen igen då (hur små hjärnor tror jag att ni som nu läser har egentligen?) så har jag ju redan nämnt den här coola tjejen som jag stalkade under nästan hela tonåren.
Henne hade jag faktiskt glömt bort ett tag, ända till jag tyckte mig känna igen henne från massa gamla bilder. Då började jakten igen. Okej, lite överdriver jag för jag vet faktiskt att hon kommer läsa det här, och jag vill inte skrämma livet ur henne.

Men då visar det sig att hon och jag är grannar. (!)

Så det var faktiskt första kvällen när mina dreads var "klara" som vi träffade på henne här i grannskapet. Vi passade ju som på att klämma sönder hennes pitbullvalp Paks också. Och då tror jag ändå hon hade bott här ett tag, men man hade bara blygt passerat förbi, halvvetandes om vem hon var och i allra största försök att inte försöka glo så fruktansvärt. För hon har de finaste dreads jag vet!

Innan detta dreadförsök såg jag ut lite såhär med vanligt, normalt hår;

 

?



Några fler bilder för att ni ska kunna förstå varför jag inte var nöjd med mina framfuskade dreads. Eller lite nöjd var jag ju ett tag!
Jag tror det var euforin som uppstod vid tanken på att "jag har dreads" som gjorde att det gick superfort för mig speciellt  i slutet att tupera (backcomba) håret.

 

 

 

 

Sista bilden här ett ett bildbevis på mitt fusk att tupera håret. Det var hur lösa derads som helst. Håret gick upp, ni ser ju själva. Det här är inga dreads. Det är vanligt, tjorvigt hår.
Så lite här gav jag upp.

Det resulterade i att jag slutade bry mig om håret. För innan hade jag försökt rädda det som räddas kan, genom att förgäves ha palmrollat och virkat dem som en tok. Men jag gav upp.
Efter en hårtvätt gick de nästan upp av sig själva.

Och här kommer dreads-grannen aka Dreadmaster (som jag kallar henne) in i bilden.
Jag tror jag tjatade, jo det gjorde jag nog för jag tyckte så synd om henne som flyttat hit och lärt känna mig.
Efter mycket om och men och när och hur och varför så kom dagen Mirlinda skulle hjälpa mig.

Och det tror jag att jag tar i en annan del för det här blev längre än jag trodde.
Och för att jag inte får ett skit gjort här hemma.