Goblinn

Det har varit tre väldigt jobbiga dagar.

Molle klantade in en kvist i ögat i fredagskväll när vi var ute med honom.
Under lördagen gjorde vi misstaget att ta honom upp till Östersunds Djursjukhus. Faktiskt.

Där satte de in fucithalmic mot infektion i ögat.

Vi kände att samma jävla sak som för två år sedan upprepade sig. Precis, exakt. Så jävla hopplöst. Allt blev hopplöst. Djursjukhuset är hopplöst.

 

Då på kvällen var enda räddningen våra kära grannar Bea och Tobbe. De kom över och höll oss det bästa sällskapet man kan tänka sig. De får en alltid på andra tankar, bra tankar, roliga tankar. Och de bästa är att de förstår.
Sådana människor ska man vara rädda om!
Vi kunde koppla bort alla hemska tankar som dyker upp, funderingar, även fast de finns där och gnager i bakhuvudet så blir allt lättare om man gör något annat.

Söndagen som skulle bli den längsta, mest plågsamma dag både för oss och Moltas, blev riktigt bra. Moltas knep nu värre med ögat än någonsin. Men vi kunde inte bara sitta inne och tycka synd om honom. Det gjorde vi ju ändå såklart men. Ringde även till Hudiksvalls Smådjursklinik på söndagmorgon för att försäkra mig om att få en tid så fort som möjligt hos Inger. Och det gick bra, vi skulle få komma redan måndag morgon.
För jag kunde bara inte lita på Djursjukhusets behandling och skulle inte kunna leva med mig själv om vi inte gjorde något mer för Moltas. För vi nästan visste att de hade helt fel. Det var magkänslan.

Söndagen blev inte så lång då dessa underbara människor kom med sin hund och verkligen förgyllde hela vår söndag!
Vi gick en liten sväng i skogen och plockade blåbär och bara var ute. Moltas var lika lycklig som han alltid är då han får springa lös ute till skogs och leka med pinnar.
Även fast han kanske hade ont, så måste det ha känts bra för honom också att få göra något annat än att bara ligga inne och knipa med ögat en hel dag.

Och så kom måndag morgon, i dag alltså. Vi är inne på dygn tre och Bea, Tobbe och Thelma klev upp tidigt i morse för att göra oss sällskap ner till Hudiksvall. Vi hade förvarnat hur tråkigt det var, men hur tråkigt det än blev så skulle de med. Ovärderligt alltså.

Moltas fick direkt tid till operation. Det fanns växtpartiklar från pinnen kvar i ögat som orsakat hornhinnesår på honom. Och detta hade Djursjukhuset ännu en gång missat, och ännu en gång satt in fel behandling mot.
Så hade vi inte åkt till Hudik hade han mist ett öga till, tack vare dom.
Hur stor är sannolikheten att de felbehandlar två ögon på samma hund?
Jag tycker synd om de hundar som får fel, och måste besöka Djursjukhuset.

 

Har du hund och det blir problem med ögonen, vänd dig för guds skull inte till Djursjukhuset i Östersund, eller försäkra dig om att de kan ögonlysning och ögonsjukdomar. Fick ett namn av vår veterinär Inger i Hudiksvall nu, en tjej som vi kan vända oss till här som är utbildad inom området, Sophie Gävert.
Känns lite långt att åka till Hudiksvall för ett återbesök redan på fredag. Men vi hade lätt kunnat göra det bara för Moltas skull. Det är inte där det sitter.
Frågade Inger också om vad hon tyckte om Djursjukhuset i Östersunds agerande, var det felbehandling?

Det ville hon inte direkt påstå. Däremot har Djursjukhuset inte utbildad personal eller rätt utrustning.

Så vad fan gör de där kan man undra?

Kan de inte bara säga direkt när man kommer att "vi kan inte ögon och ögonsjukdomar, vi gör bara fel och förstör."

 

Det är jag besviken på. Och jag ska höra med dom om jag kan få rätt i det jag säger.
En Lex Moltas Tamejfan!

Nu har vi tryckt i stackaren medicin och ögondroppar. Han är riktigt trött, och det är vi med!