Goblinn

En nära-döden-upplevelse!

1

Skrivet 11 May - 2008, 20:51
Postat i

Det är inte sant vad jag tog ut mig i löpspåret! Jag har aldrig ansträngt mig så mycket sedan i lågstadiet då man spelade fotboll på rasterna. Nej, jag ansträngde mig inte ens så här mycket då jag spelade damfotboll i div.4 med klubben FIK(A).
Det var inte jag, utan det var Danne som nästan tvingade med mig ut i spåret alldeles nyss. Jag satt hellre nedbäddad i soffan under min mjuka pläd och smaskade på mina förträffligt goda chokladgodsaker. Kinder Chocolate, en chokoladbar som smakar precis som de dyra men ack så goda kinderäggen som jag inte vuxit ifrån än!


Danne ville springa på ett "roligt" sätt, så han hade suttit och tänkt ut en plan för att få ut mig. I normala fall brukar det vara han som är trött, utsliten och med en ständig värk i varenda kroppsdel så är det jag som får tjata i evigheter, men inte ikväll.
Han tyckte vi skulle tävla, så vi skulle ta löprundan från varsin ände. Han som bara sovit sex timmar i natt och jobbat som en full arbetsdag fick välja håll. Han tog det med mest nedför. Såklart. Sedan skulle vi se vilken som kom först tillbaka till sträcket vi drog i leran. Eller bilen om man så ville det.

I mitten av spåret, eller inte ens i mitten utan mindre än hälften, så fick jag panikhåll. Det gjorde så jävla ont så de enda jag tänkte på var vad som skulle hända om jag fick en hjärtattack mitt ute i den ödsliga skogen? Det är så ödsligt så det är t.om snö kvar på vissa ställen runt om i spåret runt Frösöberget.
Innan halva banan mötte jag Danne. Där var det kört tänkte jag, han hade ju hunnit en bra bit längre än mig.
Pinade mig uppför alla nedförsbackar som Danne haft förtur med. Där började det bli riktigt läskigt!
Blicken flackade och slemmet smakade plåttak, ett gammalt sådant. Jag kunde inte andas och jag var tvungen att trycka in handen i sidan för att mina håll inte skulle göra så ont. Vid det laget hade jag håll i bägge sidor. Det var tur jag inte mötte någon annan motionär, då hade de tillkallat ambulans, tvärsäker!
Och så var det bara uppför! Sista etappen var en kort brant nedförsbacke som tur var!
Det första jag tittade efter var om Danne redan skulle sitta i bilen, stolt och självbelåten att ha vunnit, men nej! Det gjorde han inte. Ökade på farten och tänkte, "dör jag nu orkar Danne gå och hämta mig!" Bära eller brista som man uttrycker det.
Men så kom den skitstöveln ur skogen och hann till bilen före mig.
Om jag var nära döden, då skulle ni ha sett honom. Han tog tre stycken bricanyl (astmaspray) innan vi började springa. Jag antydde lite på doping där,men han blev så grinig så det fick vara!
Efteråt tog han den minst fyra gånger, han hostade blod och låg som en utslagen bäver över motorhuven.
Sedan körde han på 1:ans växel hela vägen hem för han orkade inte trycka in kopplingen.

Ni ska höra hur jag låter nu. Jag har maxpuls ännu, och det är 30 minuter sedan vi kom hem.
Jag har sådan där krasslig hosta med slem i hela lugnorna så jag låter som en gammal kärring som röket fem paket cigaretter om dagen från det att hon var 11 år. Minst!

Säger ju det; träna är livsfarligt! Gör man inte illa sig under passet så gör det ont dagen efter i form av träningsvärk!

Aja, lite choklad på detta så ska det nog bli bra!